tittar in genom fönstret

visst ser jag det
när jag rannsakar mig

att jag är avundsjuk
eller kanske ska jag kalla det
sjuk av avund

avund
detta ord som är så fult
och belastat
men jag hittar inget annat
som kan beskriva
det jag upptäckt

att bakom mina ibland onyanserade kommentarer
ryms
ensamhet
övergivenhet

denna gudsförgätna övergivenhet
som grundlades för årtionden sedan

i en liten flickkropp
som inte alls hade verktygen
eller rösten
att försvara sig
eller
fly

jomenvisst
står jag där utanför det upplysta fönstret
i natten
och tittar in
på de perfekta familjerna
de ömsinta pojkvännerna
och de lyckliga kvinnorna

ja ja ja
jag vet
allt är inte vad det tycks eller synes vara
jag vet det

men därute i natten
där det är kallt
blåsigt
och snöigt
spelar det ingen roll

det gör ont ändå